Köttrasen belgisk blå har blivit symbol för en orimlig avel.

Är då rasen så osund som den framställs? I aveln i ursprungslandet lär kejsarsnitt vara mer regel än undantag. Men även den största köttrasen i Sverige, charolais, hade problem med svåra kalvningar när den först togs in i Sverige. I dag är svenska charolaisdjur sunda och
kalvningsproblemen borta – tack vare klok avel.

BEHÖVER VI BELGISK blå? Knappast. Vi har etablerade köttraser som klassas i topp vid slakt. Och vill inte svenska konsumenter ha kött från belgisk blå finns det ingen anledning att producera det. Det vore inget annat än korkat.
Samtidigt borde förekomst av rasen inte vara en stor fråga, trots att branschen för 15 år sedan träffade en överenskommelse för att stoppa rasen.
Enligt lag är det inte förbjudet att importera eller föda upp belgisk blå, därför finns rasen i
Sverige.
Det finns alltid enskilda som är intresserade av att utmana etablissemanget. Visserligen måste en leverantör av slaktdjur till exempelvis Scan skriftligen förbinda sig att inte leverera djur av rasen. Mot enstaka uppfödare som ljuger och fuskar lär slakteriet ha svårt att skydda sig. För faktum är att de 80 uppfödare boken nämner bara är 3 promille av uppfödarkåren!

”MONSTERBIFF TILL MIDDAG” är en delvis orättvis betraktelse över svensk djurhållning och slakterinäring. Men författarna har också klara poänger. Varför finns 30 olika sorters tomater i en större butik men bara högst två sorters fläskkotletter, undrar de.
Visst vill vi ha mer varierat urval också i köttdisken, med produkter av olika kvalitet. Men så länge den enfaldiga fixeringen vid lågt pris består förblir köttet anonym bulkvara.