Samtidigt är det intressant att notera att larmen om hur danska grisar föds upp inte orsakade någon allmän bojkott av danskt griskött i butikerna. Förklaringen är kanske enkel. Den grupp av konsumenter som väljer utländskt griskött har inte varit mottagliga. De vägleds i första hand av lågt pris.

Men andra konsumenter förväntar sig nog mer av svensk grisuppfödning än vad djurskyddslagen stadgar. Då hjälper det inte att vi har världens strängaste djurskyddslag och att man inför extra kontroller av att lagen efterlevs. Ett problem är att det erbjuds för lite alternativ.

Kravgrisar i all ära, men de är fortfarande färre än 1 procent av alla de grisar som slaktas i Sverige. Ett skäl är att många lantbrukare inte har marker som är lämpliga. Bökande grisar på lerjord fungerar inte bra och jordarten kan lantbrukaren inte göra mycket åt.

SCANS LANSERING AV EU-ekologiska grisar har inte heller blivit någon hit. Detta trots att djurhållningen i systemet är mycket god. Det handlar om grisar i lösdrift på djupströbädd som har tillgång till en rastfålla utomhus. Man blir glad av att se grisar i en sådan uppfödning, det kan jag själv intyga. Men Scans satsning på EU-ekologiskt mötte en obegriplig och skarp kritik från Djurskyddet Sverige. Hur detta påverkat handelns inställning är svårt att veta men debatten har i alla fall inte varit positiv. Handeln som från början önskade sig 40 000 EUekologiska grisar köper nu bara 7 000–8 000 om året. Detta, tillsammans med cirka 20 000 Kravgrisar, är en försvinnande liten andel av de 2,9 miljoner grisar som slaktas i landet. Den konsument som vill göra något för att grisar ska få mer utrymme att röra sig på och mer strö att böka i har egentligen bara en sak att göra: Fråga efter alternativ i butiken. Och så måste man förstås alltid vara medveten om att man får inte mer än man betalar för.