Hur det har gått kan du läsa om på nästa uppslag i denna tidning (bara i tidningen, ej på webben). Visst finns det näringar med gården som bas vilka växer och blomstrar. Men alla de tunga basbranscherna inom lantbruket backar betänkligt.

I åtminstone vissa fall är det dessutom ännu sämre än reportaget visar. För mjölkproduktionen pekar siffrorna i Svensk Mjölks Kokontroll på bitvis dramatiska siffror. Vissa områden, som Skåne, har tappat nästan var tionde mjölkko och även i det hittills så stadiga tillväxtlänet Kalmar minskar nu antalet kor.

DET HÄR ÄR en utveckling som sker i det tysta, utan det politiska buller och bång som vi bevittnat i samband med nedläggningen av Saab i Trollhättan. Ändå handlar det om mängder av jobb som berörs, både ute på gårdarna, på mejerier, slakterier och i kringnäringar. – Det kommer inte på fråga att Frankrike skulle överge sitt jordbruk, sa den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i höstas. Men Sverige har tyvärr inte franska politiker. Sedan Göran Perssons tid har ingen partiledare talat om det livsmedelsproducerande svenska jordbruket som något betydelsefullt som ska värnas. Har då LRF-visionen ”Vi får landet att växa” varit fel? Nej, det kan nog ingen påstå. Att formulera en positiv framtidstro och ett mål är viktigt. Omsvängningen från gnälligt bondefack till intresseorganisation för företagare i den gröna näringen har också varit nödvändig.

”LRF gör inget för produktionsjordbruket”, är ett påstående man ofta hör. Det är naturligtvis fel. Ett par goda exempel som visar att trägen kan vinna är konstgödselskatten och hävdandet av äganderätten. Femton år har gått sedan EU-inträdet, vi får inte regleringstid och jordbruksprisförhandlingar tillbaka. Men att LRF nu tar fram en ny livsmedelsstrategi och tydligare markerar att man står på produktionsjordbrukets sida är en viktig signal.