Ännu fler – närmare 100 i början av veckan – var inläggen i samband med en artikel om att Arla planerar att höja priset på färskvaror i butikerna.

I FALLET MILKO är ilskan begriplig, styrelsen har inte följt en rak linje. Pengarna från landskapsmjölken skulle gå enbart till producenter av konventionell mjölk, har man tidigare lovat. Nu sänker man Krav-tillägget och ger i stället eko-bönderna del av pengarna från landskapsmjölken, en femöring som de konventionella yrkesbröderna får avstå. Landskapsmjölken har hittills varit ett genidrag, som visat att det finns konsumenter som vill betala mer för helt vanlig mjölk om den laddas med mervärden.
Men nu har styrelsen bäddat för svekdebatt och därtill lyckats med konststycket att ställa bonde mot bonde.

Däremot är det svårare att förstå att en positiv nyhet om Arlas prishöjning blir startskottet för en närmast hätsk debatt. Bland annat utvecklas den till en pajkastning över mejerigränserna, som handlar om vilket av mejerierna som varit först med att höja …
Det finns för mjölkproducenterna positiva tecken i tiden. Mjölkråvaran har blivit eftertraktad, det borde borga för stigande avräkningspris. Mejerier visar att man sätter bonden i centrum och vill marknadsföra närproducerad mjölk.

Men nya svackor kommer och det är märkligt att ägarnas debatt handlar så lite om industristrukturen. Den utredning som Åke Modig häromåret gjorde på uppdrag av LRF visade att det finns samordningsvinster på 1,5 miljard att hämta. Lyckas man med hälften rör det sig om 25 öre per kilo mjölk.
På det välbesökta mjölkmötet i Harmånger nyligen vädjade Swedish Meats ordförande Ulf Sahlin till mjölkbönderna att lära av föreningsslaktens misstag och göra nödvändiga förändringar i tid.
– Gör något nu! manade han och det är bara att instämma.