Men i djurrättsaktivisternas värld helgar ändamålen alltid medlen. Syftet med aktionen uttrycks så här på Djurrättsalliansens webbplats på Internet:
”När grisarnas situation i Danmark avslöjades var det många svenskar som slutade äta kött. Vi hoppas att den här utredningen ska ha samma effekt.”

I två års tid har Djurrättsalliansen smugit in i svenska svinstallar och fotograferat. De kan visa bilder på sjuka, smutsiga och självdöda grisar och har nu anmält 90 gårdar i landet för brott mot Djurskyddslagen. På listan finns nu mönstergårdar, kända för sin goda djurhållning. Men söker man efter obehagliga bilder att skrämma folk med lyckas man säkert. I ett stall med många djur kan mycket hända, även på den mest samvetsgranne och seriöse uppfödarens gård. En gris kan hastigt dö timmen efter det att bonden eller djurskötaren har stängt stalldörren för kvällen. Och ingen grisbonde har möjlighet eller råd att utöva dygnet runt-övervakning på sina djur.
Nu blev Lars Hultström den främsta måltavlan. Det här skrivs inte för att försvara Lars Hultström, jag har ingen inblick i förhållandena på hans gård. Men Djurrättsalliansens mål är givetvis att skada hela den svenska grisnäringen.
Näringen har ändå skäl att ta det som har avslöjats på stort allvar. Att många slaktsvinsuppfödare blivit alltmer sparsamma med strö till djuren uppmärksammas då och då. Självklart ska Djurskyddslagen följas och djuren ha det bra. Men att övervaka att lagen följs är en uppgift för svenska myndigheter, inte för aktivister som smyger in om natten, som stör djuren och riskerar att föra in smittor. Sveriges radios ekoredaktion borde hålla sig för god för att medverka till det.